Jag har märkt att jag tänker mycket på livet vid högtider. Jag tänker på hur fort livet kan förändras och hur lite man egentligen har att säga om vissa saker.

 

För fem år sedan gick min mormor bort, helt plötsligt. Dagen innan jag vaknade till beskedet att mamma var på sjukhuset för att mormor var inlagd, hade hon och morfar varit ute hos oss i Onsala, jag såg dem leka med milo i trädgården. Jag kommer ihåg att jag inte alls var sugen på att träffa någon, att jag satt i hammocken på altanen och läste den sista delen av twilightböckerna. Det är väl det som fått mig att ha vad jag skulle likna vid dåligt samvete efter alla dessa år. Hur jag lite snabbt hade sagt hejdå utan att lyfta blicken från boken och verkligen säga hejdå på riktigt. Vad ovetande jag var om att det skulle vara sista gången jag skulle se min mormor i livet. Att det skulle vara sista gången jag skulle säga hejdå till henne. 

 

 

Vid högtider brukar jag tänka på att ta vara på tiden man får med sina nära och kära eftersom man aldrig vet vad som kommer hända näst. Och det gör jag även i år. 

 

Denna fina dikt hittade jag faktiskt i bibeln för något år sedan, just på julafton. (vi brukar som tradition läsa en bit av julevangeliet) Dikten lästes även på min mormos begravning. Den har blivit någon av en favorit, jag tycker den är otroligt fin.